GRÅBRÖDERNAS HISTORIA

SVAR PÅ JAN´S BREV

Bäste Jan,

Dina frågor är ganska så typiska för många som har funderingar kring klosterlivet. Du ställer också frågan som vi är mycket vana att få höra: ’hur det känns?’

Vårt s.k. Gudsvigda liv grundas på en kallelse som man får från Gud. Det är inte alltid det medföljer någon särskild känsla vare sig när man försöker besvara denna kallelse, eller när man sedan i fortsättningen försöker leva den. Antagligen har klosterfolk lika stort spektrum av känslor som den övriga befolkningen, frågan är bara hur man hanterar känslor och impulser. Ett stort problem för många i dag är just att de känner för mycket, eller rättare sagt, de låter sig styras av sina känslor. Där av kommer så många misslyckade äktenskap och övriga skadade relationer. Om man bara låter sig styras av känslor och inte av sitt förnuft, och i vårt sammanhang i synnerhet av sin tro, ja, då brukar det gå fel förr eller senare. Som kristna tror vi på Guds Försyn, dvs. Guds ledning som vi försöker följa på ett så troget sätt vi någonsin kan, oavsett känslor.  

Vi som gått i kloster och avlagt klosterlöften av kyskhet, fattigdom och lydnad tror att vi fått denna kallelse att på ett så nära sätt som möjligt följa i Kristi fotspår, dvs. att leva som Han levde på jorden. Jesu liv utmärktes av Hans lydnad för ’Faderns Vilja’. Det är endast genom att söka Guds Vilja för våra liv som vi uppfyller det som vi är skapade för.

Som vigda till Gud är vi på ett särskilt sätt vigda till bön. Bönen innebär ett nära förhållande till Herren där vi bär fram oss själva och hela världen till Hans älskande och barmhärtiga Kärlek. I den Franciskanska ordensregeln, som vi har lovat att leva efter, står det att franciskaner ska arbeta och verka på ett sätt som ’inte utsläcker den heliga bönens och hängivenhetens ande. I förhållande till denna bör ju andra sysslor av världslig art komma i andra rummet.’ Av dessa anvisningar i vår regel förstår man att bönen, dvs. den innerliga relationen till Gud, är huvudsyftet med vår vigning till Honom. Om bönen står i centrum för det Gudsvigda livet kan det knappast inskränkas till söndagar. Det klarar förresten ingen form av kristet liv av…

Vår dag präglas därför av olika s.k. tideböner, som är Kyrkans officiella bön och som bes på olika tider av dagen. Därutöver kommer den enskilda, tysta och stilla bönen, eller inre bön, som många talar om nuförtiden. Varje broder har naturligtvis också sina egna andakter och muntliga böner, allt efter egen iver och böjelse.

Man måste nog i ärlighetens namn säga att det går att ha roligt även om man inte är med ute i kroglivet och går och dansar! Ibland frågar jag mig, varför de som lever så inte ser gladare och nöjdare ut, om det nu är så roligt som man säger?

Själv tycker jag inte att jag missar någonting. Även om klosterlivet innebär en viss form av ensamhet, så är jag för det mest omgiven av både mina egna medbröder, som valt samma livsform som jag själv, och dels av alla de människor som söker oss för råd mm. p.g.a. att vi valt att överlåta våra liv till Gud. Så särskilt ensamt känns det inte, om vi nu ska ta upp känslorna igen.

Vad gäller att vara annorlunda än andra, så är vi väl alla unika på något sätt. Vad som är annorlunda med vårt liv är att vi försöker leva Evangeliet på heltid. Vår regel säger att ’Mindrebrödernas levnadsregel är denna: att följa vår Herres Jesu Kristi Heliga Evangelium genom att leva i lydnad, utan egendom och i kyskhet.” Men detta får vi inte göra för vår egen skull. Kyrkan förväntar sig av oss som lever Evangeliet på ’heltid’ att vi ska vara andra människor till hjälp och vägledning och att hela vårt sätt att leva ska vara ett profetiskt liv som pekar på ’den tillkommande världens liv’, det eviga livet med Gud. Det är ju så lätt att glömma att vi är skapade för den eviga glädjen med Gud när sorger, smärtor och bekymmer överskuggar tillvaron. Naturligtvis är ordenslivet annorlunda än vad andra människor lever ute i samhället, men de som omfamnar det Gudsvigda livet är oftast inte så annorlunda, men däremot skiljer sig vår dagordning, sättet att klä sig och framför allt att det ska finnas en målmedveten inriktning på att endast tjäna och glädja Gud i allt och alltid.

Det går inte att omfamna klosterlivet om det inte finns en slags ’förälskelse’ i Gud, så som en man och kvinna blir förälskade i varandra och det leder till en livslång förening. Det är alltid Gud som tar initiativet och ger oss kallelsen. Detta prövas ganska så noga under de åren vi förbereder oss inför att avlägga våra klosterlöften. Ordenskommuniteten måste känna igen i den som söker sig till klosterlivet om han eller hon har samma kallelse att tillhöra Herren enligt respektive klostergemenskaps sätt att leva ordenslivet. Den enskilde brodern eller systern, munken eller nunnan, försöker sedan leva troget de konsekvenser som det Gudsvigda livet har, i glädje och i prövningar, med eller utan gardiner.

En Franciskanpater från Gråbrödraklostret i Jönköping